Efter dagens Crusse dramatik så kommer jag hem och fattar ingenting av vad jag skall kunna till provet imorgon. Inte ens tröstgodiset smakar gott...  

Idag hade vi lagt in ett ridpass med Julia. Vi hade en jättebra plan och tänkte att vi skulle vara i tältet, Crusse har ju varit så lugn där nu på sistone.

Det började lite snett då Julia hade en prasseljacka på sig. Crusse ville inte släppa upp henne i sadeln men efter att den åkt av gick det bra. Jag upplevde att han var avspänd och lyssnade fint på Julia som hade mjuk och fin hand och jobbade mycket med rösten. Efterhand skulle hon lägga in lite travjobb och Crusse var med henne fint.

När hon skulle be honom om lite mer energi sprätte han till av någon anledning, Julia kom lite i bakvikt och Crusse drog en rejäl repa, egentligen inte med så stora bocksprång men i full fart. Givetvis gjorde han en 90-graders sväng och då var det omöjligt för Julia att sitta kvar. Hon landade på ryggen och blev lite blåslagen men efter ett litet tag så kom hon upp. Crusse kom genast till mig och var väldigt stressad men lugnade så sakteliga ner sig.

Julia var fast besluten att fortsätta men Crusse hade blivit fullständigt livrädd för henne så hon fick inte komma nära. Jag trodde inte mina ögon men han förknippade henne tydligt med "potatissäcken" som ramlade ned bredvid honom.

Jag var redo att gå in, detta är nog det värsta jag vet men vi fortsatte gulla och vänja honom vid Julia igen. Efterhand fick hon stå bredvid, hänga lite, gå medan hon hängde och till slut lägga över benet och ta stigbyglarna. Jag ledde runt dem medan Julia trampade lite i stigbyglarna och tog lite tygeltag och vi avslutade med att Julia red runt mig på en volt utan grimskaft. Jag skötte framåtbjudningen med smackningar och hon skötte styrningen, Crusse var riktigt avspänd och kunde börja tänka på lite annat än rovdjuret på ryggen. Han fick ta några lunksteg i trav och sedan satt Julia av utan problem.

Nu återstår mycket jobb innan Crusse kommer tillbaka dit vi var, men nog har vi varit invaggade i lite falsk trygghet. Crusse har inte varit bekvämare än så här med någon på ryggen och det här hade hänt tids nog ändå. Nu vet vi att det är ett problem och jag måste jobba bort det. Det viktiga nu är att Julia snart kommer upp på honom igen och att vi får nöta in det här under en tid. Att tömkörningen har utvecklats så mycket beror ju på att jag har ökat den träningen, då blir det en vana för Crusse och vanor är ju hans stora trygghet. Nu måste vi göra uppsittningar och ridning till en trygg vana så jag hoppas att Anki och Julia är med mig!  

Jag är jättenöjd med arbetet vi åstadkom idag under de omständigheter som var och Julia var jätteduktig, att hon ramlade av var inte konstigt. Hästar som flyr i vild panik är omöjliga att sitta kvar på och det är nästan lika bra att man ramlar av så resan tar slut någon gång. För det var en sak som var säker, Crusse var rädd och ingenting annat.

Man kan oja sig hur mycket som helst om hur dumt han uppförde sig och hur feg han är men det är ingen idé. Det är som det är och jag måste bara jobba vidare och trygga honom ännu mer. Han har ett jätteförtroende för mig men i vissa fall så räcker det inte till och det är där vi måste jobba vidare.

Så, en jobbig dag som ändå förde något gott med sig och nu skall jag inte älta den mer...