Jag kan ärligt säga att jag nog är en liten dressyrnörd. Mina framgångar på tävlingsbanan har jag haft inom westernridningen men det var ju med dressyren allt började. Det pirrar alltid till lite extra när man ser ett extra harmoniskt och samspelt ekipage, det sätter sig på näthinnan och ger lite lagom gåshud.

Nu har jag avverkat tre glas rödvin - från min nya favoritkompis BiB:en - framför världscupdressyren från Scandinavium.

Vinnare av klassen: Adelinde Cornelissen från Holland på Parzival, ett fuxfärgat ekipage som verkar vara på tapeten för närvarande. Ryttarinnan rider givetvis mycket väl på sin extremt energiska Jazz-valack som ligger så förbaskat hårt i handen att hennes knogar borde vitna...

Skall en häst gapa i den ökade traven för att inte ryttaren skall riskera att ekipaget hamnar uppe på läktaren? Hur mycket skall stress/överenergi belönas egentligen?

Visst blir det spektakulärt, läckert och i vissa fall uttrycksfullt men vart är harmonin? Vart är det telepatiska samspel som gör att en häst piafferar och gör seriebyten utan överdrivna hjälper??

Efter Adelinde red Patrik Kittel in med Watermill Scandic, ett till fuxfärgat ekipage med mycket energi. Här såg man ingen gapande mun, ingen hårt hållen häst. Snarare en häst som "pratade" med sin chaufför och där samlingen satt i ryttarens sits istället för i handen. Tyvärr fick han ett par missar med fick ändå en hedrande andraplats.

Jag hoppas verkligen att domarna hade vågat placera honom som etta om inte de två ganska grova missarna smugit sig in.

Det mest fascinerande är att båda ryttarna tränar för samma tränare, den (ö)-kände Sjef Janssen vars frus hästar ofta går precis som Adelindes. I och för sig så tränar han även Edward Gal och han fantastiska Totilas så klaga på honom kan man väl inte...

Högst personliga och subjektiva tankar från en dressyramatör som även älskar bra westernridning.

Fast jag måste väl ändå förklara mina tankar med några bilder:

En bild på Adelinde och Parzival i ökad trav.

Jag tycker att han ligger hårt i handen och har aningens öppen mun, det känns som att hon måste "hålla i" för att han inte skall dra iväg. Med andra ord så är inte samlingen korrekt...Rätt eller fel??

Patrik Kittel med Watermill Scandic.

Hästen tycks ligga betydligt mjukare i handen, samlingen gör att halsen inte blir för kort och han kan bära sig själv utan att bli "upphängd" i handen...Rätt eller fel??

Adelinde och Parzival i en övning som mer än doftar Rollkur...Jag gillar det inte men det föder uppenbarligen framgång.

Patrik Kittel i en övning som doftar Rollkur, tråkigt men sant. Dessutom så känns det som att han ändå har en reglementsenlig samling på sin häst vid tävling...

Jag som även har ridit western ser ofta detta ridsätt även där men gillar det inte mer för det. Samtidigt är detta, liksom ovanstående en ögonblicksbild, det skall man väl inte glömma.

Detta är min "idol" Guenter Siedel från USA på Aragon. Denna häst tycker jag ligger utmärkt i handen, den bär upp sin kropp själv med hjälp av sina bakben och utstrålar harmoni. Jag vet att han själv premierar lättheten i handen och det syns verkligen på hans ridning. Det kanske inte är så spektakulärt men väldigt trevligt att se på...och vackert i mina ögon!

Här en kort liten filmsnutt där han gör en övergång till piaff, väldigt fint tycker jag:

Avslutningsvis så finns det ju fina Cobar också...

Cwmfadog Trystan i all sin prakt!

Här en liten film:

 Inte precis en fläckfri ritt men visst ser man vissa kvaliteter..han är närmare 1,60 hög och hingst vilket kanske hjälper till lite..

Det blev lite trångt om tid så Annika red Crusse en sväng i början av årsmötet, givetvis med mig i longerlinans ände. De går en liten centimeter framåt för varje gång, lite tryggare, lite snabbare avspänning osv. Jag kämpar med att förenkla och inte göra allt så speciellt hela tiden och jag tycker faktiskt att det blir långsamt bättre. Båda varven i trav fungerade idag även om det tar lite längre tid i höger, dessutom tar han störningarna bättre och bättre. Snart kommer vi att ställa ytterligare krav på honom men det får vänta lite än.

Anki kom till mötet också så att jag fick lämna en tulpanbukett för hennes arbetsinsats i T-sek, Ann-Britt var tyvärr inte där men jag slog henne en signal och fick tillåtelse att ta med hennes bukett hem. I övrigt flöt det väl på bra med prisutdelningar och så men tyvärr hade det blivit en del fel i årsberättelsen...Pinsamt och inte alls kul men vi får göra vårt bästa för att det inte skall hända igen.

Jag hoppas på en sväng med Annika och Crusse i ridhuset imorgon också sedan får det bli lite alternativt jobb till veckan.  För övrigt så har jag ju en av de gulligaste hästarna i världen, han älskar mig extra mycket just nu när jag arbetar bort päls med ryktstenen!