Jag har flera gånger fått frågan om huruvida dressyr eller weternridning är svårast och det finns bara ett svar på den frågan, DRESSYR ÄR SVÅRAST.

Nu är jag ingen stjärna inom någon av grenarna men jag har ändå tävlat i båda disciplinerna och svaret är ohälsosamt enkelt. Det är svårt att motivera sig att utföra en så svår konst som klassisk dressyr, det är komplicerat och ställer väldigt höga krav på ryttarens känsla och skicklighet. Westernridningen är lättare att förstå och ställer inte alls lika höga krav på mig som pilot, saker och ting lärs in i ett långsammare tempo och hjälperna renodlas lite mer. Det finns säkert många som inte håller med mig men så här tycker jag i alla fall.

En sak har i alla fall grenarna gemensamt, en begåvad häst förenklar arbetet påtagligt. Likaså en skicklig ryttare och det är väl därför jag ABSOLUT inte skall hänge mig åt dressyr, eller jag skall väl inte göra något annat än lulla i skogen eftersom jag mår så dåligt av att ställa krav på min häst.

Det enda som ger mig lite hopp nu är att jag ändå lyckades skola om Myggan och fick hans kropp att fungera annorlunda.

Nej, Campari skall inte skolas om till westernhäst men jag måste få honom att tänka om, se saker lite på mitt sätt.

Med andra ord, passet gick inte precis lysande idag men jag tar nya tag för all mjuka upp och lossa gammelprinsen, det måste finnas ett sätt...

En sak han vill pyssla med är i alla fall att galoppera och det skall han få börja göra hade jag tänkt.

Bortser man från min urusla insats idag och hans bekväma lekamen så är han bara så ljuvlig att ha att göra med, man kan inte annat att älska honom.