Jag hade ju en del grubbel för mig igår och jag kan väl säga att Crusse aldrig har varit så till salu någon gång tidigare. Rädda hästar är farliga hästar så är det bara och vem vill ha en farlig häst??   

Lösningen måste således vara att göra Crusse icke rädd och hur gör vi det? Jo jag måste träna, träna, träna och utsätta honom för alla olika farliga saker som kan hända när man är ridhäst. Därför har jag gjort en ny målbild och ger detta ännu en ny chans med fokus på att inte skydda Crusse för någonting! Det var ju bara en tidsfråga innan detta hände, hans rädsla har ju funnits där men hållits i schack för att jag har skyddat honom.  

Således åkte jag ut till Crusse som som verkade fysiskt OK efter besvärligheterna igår och gärna hängde med in. Fast väl där inne talade han om att han kom ihåg gårdagen för jag fick då inte stå på en pall bredvid honom...Då blev det lös häst, stå still, klättra upp på pall, hänga och klänga, slå på Crusses rygg och rumpa osv.   (Fast inte riktigt sådär, såklart!)  Så fort han rörde sig klev jag ned, ställde honom i position och klev upp på pallen igen. Sedan blev det slänga täcke på Crusse i gången, även det var läskigt men han stod still  om än spänd. Sedan blev det sadel på, läskigt men den gick an efter en hälsningsceremoni. Upp på pallen i gången, slå, slita, hänga och dra i sadeln från båda håll, stå still är ett måste.

Så höll vi på ett bra tag innan vi gick upp i tältet där Crusse var förvånansvärt lugn. Vi gick runt länge med mig i täten och Crusse i rygg, kollade på alla läskiga grejer och pysslade med presenningen. Efter ett tag fick han stå i mitten, jag stod på pallen och körde hela grejen igen och så fort han gick undan så klev jag ned och ställde honom i position. När han stod still tills jag var klar så klev jag ned och gav godis. Jag körde på tills jag kunde lägga vikt i stigbygeln medan jag samtidigt hängde över honom - fortfarande med en fot på pallen - då tyckte jag att vi hade gjort nog för idag. Hans öron var lite bekymrade fortfarande men kroppen var avslappnad.

Prio ett måste vara att alltid stå still och att verkligen tillåta ryttaren att klättra upp. Det är vårt stora mål nu och jag skall träna, träna, träna tills det står ut genom öronen på oss. Crusse skall vara så less så att han bara står och hänger med huvudet innan jag är nöjd!

Efter allt detta fick han trava lite på lina vilket han gjorde alldeles utmärkt så nu hoppas jag att han bär med sig detta till imorgon så att Julia tillåts göra precis samma sak!

 

Anki

8 februari 2011 09:24

Hej gumman!
Du är såååå duktig tycker jag, vet ingen med ett sånt fantastiskt tålamod som du. Crusse har tur som en tokig som hamnat hos dig, och det vet både du och han o vi om!!!!
Med mycket tålamod och kärlek så fixar ni det här, det vet jag.
Många kramar

Lena Kyhle

8 februari 2011 18:07

Ja, jag hoppas ju det. Konstigt hur mycket man orkar egentligen, när jag sitter hemma är han till salu och när jag kommer ut till stallet så är jag säker på att vi skall klara det här. Den som lever får se!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Egentligen förvånas jag inte, kan inte titta men kan samtidigt inte låta bli. Medvetandegöra vansinnet utan att egentligen kunna göra något åt det. Vägra resa till det förlovade landet? Skippa McDonalds, Wrangler och Coca Cola? Eller bara fundera öve...

Det finns ett stort land i väst som svänger sig med stora ord om det mesta. Hur grymheten sprider sig över världen, andra länders moraliska förfall. Som vanligt är det alltid bäst att sopa rent framför sin egen dörr...eftersom man inte ens kan visa r...

Ja, jag kan ju knappast anklaga någon för att inte kommentera i den här bloggen. Finns inte så mycket att kommentera och jag känner inte riktigt att jag fullgör min plikt som bloggare..Så kan det vara. Jag har i alla fall fortsatt så sakteliga med Ca...

Jag får väl ta ett beslut angående det om ett tag...den lever ungefär som jag..lite då och då. Campari är ju egentligen huvudpersonen men han varken hinns eller orkas med som han borde. Det är svårt att sätta igång en fånghäst...särskilt som det n...

Under mina dryga 20 år som hästägare har jag haft väldigt få hovslagare och jag har haft tur med dem också skulle jag vilja säga...å andra sidan har jag aldrig varit rädd för att betala för jobbet heller. Här nere är det inte så himla mycket som k...