Efter en ganska tung dag på jobbet så var det bara att åka ut och ta en prommis med Campari. Han är väldigt pigg och framåt nu men jag är inte riktigt nöjd med hur han skrittar, det är möjligt att jag tittar lite FÖR noga men sådan är jag. Hungrig på gräs är han i alla fall, så hungrig att jag har infört restriktioner så att han inte drar omkring med mig alltför mycket.

Efter promenaden, som gick på asfalt, tyckte jag att han var lite svampig och ljummen i sitt högra framben. Han har ju oerhört rena och fina ben så jag blir lite orolig, tankarna går och jag funderar på vad som egentligen hänt med honom. Å andra sidan så är det nog bara att vila honom tills han är helt ohalt och sedan skritta igång, frågan är bara vart man drar gränsen...När är det dags egentligen, hur länge skall han vila innan man tycker att det är nog...Jag borde ju veta det men problemet är nog att jag tyckt att det är dags länge...typ från första dagen. Nej, nu avvaktar jag ett litet tag till så att sulan får göra sitt jobb. Carin kommer och lägger på sula på den andra hoven nästa vecka och då blir han även omskodd. Efter det får jag väl utvärdera helt enkelt...

I övrigt är Campari sitt eget glada och snälla jag igen och det är verkligen jätteskönt! Han hummar när man kommer och har sina öron framåt som vanligt, omöjlig att inte älska!