Dagen började inte direkt bra och fortsättningen följde i ungefär samma spår, många tråkiga tankar...

Samtidigt är det väl de tankarna som i förlängningen kan orsaka nödvändiga förbättringar i livet, som t.ex att vårda sina relationer bättre. Jag hoppas att alla mina anhöriga och vänner vet om hur mycket jag älskar dem och håller av dem, om inte så finns det på pränt här och nu.

Efter jobbet åkte jag ut till Campari som verkade uppskatta att få en skogstur på töm. Han var pigg och glad, verkade inte alls besvärad av all framregnad sten utan knallade på med lite travinslag. Härligt trygg med tömmar, pisk och eftersläntrande körsven, Fia som gick med undrade om vi inte skulle prova att köra honom...Milda tanke!

Att förlora Fia är nog en av de tråkigaste kapitlen när det gäller att flytta från Färsta, sådana hjälpryttare växer inte på träd!

Imorgon gör hon en stor insats när hon tar Campari, jag jobbar 8-20 och behöver min energi till kunderna och allt annat på jobbet.

Fia jobbar kortare men även hon till 20, ändå tar hon Campari med glädje och det känns så skönt.

Just nu känns det inte direkt uppåt men det vänder, antar jag.

Jobbar helgen igen, efter det ridning och kvällsstall, 12 timmar senare är jag hemma och undrar om livet skall vara så här tills jag dör. Antar det också...

När det är så här är det svårt att prestera något på hästryggen, så också idag. Dåligt tålamod, ingen inspiration och håller inte på reglena som jag själv satt upp. Ingen skugga skall falla över Campari även om han kanske inte heller var den mest ambitiösa individen just idag. Hög nacke, stark i munnen och bogar som var "all over the place", inte orkade jag göra något åt det heller.

Uppnådde i alla fall någon form av resultat och avslutade då, han kändes i alla fall fräsch och stark (peppar, peppar..)

Jag skulle verkligen behöva ge mig uti skogen med honom men i princip varenda stig har regnat sönder, jag kommer inte att sakna den här jävla skogen i alla fall!

Imorgon tänkte jag prova att tömköra en sväng i skogen i alla fall, förhoppningsvis tar vi oss fram..

Bläh, nu börjar jag bli trött! Tredje helgen i rad och inte ledig förrän på tisdag..dessutom ett tolvtimmarspass på måndag. Det enda positiva med detta är att jag faktiskt är riktigt glad över min nyfunna medryttare, det avlastar verkligen nu när det är mycket jobb.

Av den anledningen kunde jag också lyxa på med en vilodag för Campari idag, bara en massa klöver och timotej blev det. Sedan åkte jag hem och firade Andreas nya jobb tillsammans med mamma, pappa och nya hunden Tudor. Indisk mat blev det med Napoleonbakelse till efterrätt, mumma!

Tudor, som är en whippetgrabb, träffade Meja för första gången...och det gick ganska bra, utom när Meja såg alltför mycket ut som en bit oxfile i rörelse för då blev Tudor lite väl sugen...men han tar bannor på ett bra sätt så snart går nog Meja säker.

I övrigt är han en ljuvlig liten hund!

Ett pass i ridhuset igen, nyharvat och mjukt underlag.

Det känns som att Campari börjar förstå vad jag vill men han är snabb med att försöka smita undan, men det gör inget för jag har större hjärna än vad han har.

Eftersom han är lite av en latmask så måste jag vara påpasslig men det gäller att inte gå miste om avspänningen vilket är det viktigaste just nu. Jag tycker att han börjar mjukna lite mer och i höger varv känns det OK att fortsätta framåt medan det är lite jobb kvar i vänster, precis som väntat.

Eftersom jag VÄGRAR att ge honom stöd på yttertygeln där så tar det längre tid att få sug i innerhanden, bogarna får stöd av min överskänkel. Dock har jag blivit tvungen att räta ut honom aningens eftersom han ibland blir överdrivet förböjd.

Jag skulle tro att det ser lite knepigt ut när jag rider just nu, att jag inte riktigt vet vad jag gör. Men jag har en plan och jag kommer att sätta ihop alla delarna (som jag brutit isär) till slut men det kommer nog att ta lite tid, tills dess kommer det se lite tokigt ut när jag rider. Det viktiga är ändå att Campari använder sin kropp på ett bra sätt och att jag är nöjd med min ridning.

Idag har det åskat så in i bomben, flera timma omkring lunch small och blixtrade det så att man nästan blev skraj. Det enda jag kunde tänka på var hästarna men de är ju en mil härifrån så kanske hade de det lite lugnare.

Alltid när det är sådant här väder tänker jag på lilla Tulle, en ridskoleponny från Härnösand, som under en åsknatt ramlade ned i ett dike. Hela det efterföljande dygnet kämpade vi för att rädda livet på henne tills hon dog mitt framför våra ögon, nedkyld och antagligen skadad invärtes. Givetvis kollades hon av veterinär men de gjorde inte så mycket mer än att ge henne dropp och råda oss att avvakta.

Usch och fy, men återigen...hoppet är det sista som överger oss, vi alla tyckte nog att vi såg små tecken på förbättring... 

Ute hos Campari var det väldigt regnigt men förvånande lugnt i hagarna, de verkade varken vara kalla eller rädda. Jag tog ändå in min genomsura springare som fick tillbringa resten av dagen i sin utebox, såg ingen anledning till att han kulle stå där och till slut bli kall och arg.

Imorgon är det jobb, ridning och kvällsstall på schemat igen, känns om en rutin dessa dagar.

Åkte ut en sväng till stallet efter jobbet för att hjälpa Fia lite med ridningen. Hon fick lite tips och trix om hur hon skall få Campari att länga sin överlinje, följa tygeln och balansera sina bogar. Det funkade riktigt bra och jag tror att vi kommer att se hyggliga resultat om några veckor, sakta men säkert skall vi sedan bygga på mer och mer. Det är alltid roligt att få se sin häst riden och så också idag, jag tycker att han är fin, jag!

I övrigt så har det varit en stor dag idag, Andreas har äntligen fått jobb som energitekniker. Tjänsten är i Västerås så jag och Campari skall väl också bli Västeråsbor i framtiden. Kanske kan livet börja snart...

Efter jobbet var det dags för annat jobb...med Campari.

Hann plocka in honom innan det började regna med full kraft och alla andra hästar blev helnippriga, intaget av dem är nästan en historia för sig.

Jag tog mig i alla fall ut i ridhuset efter att alla blötfiskar kommit in och Campari kändes hyggligt motiverad. I dag koncentrerade jag mig på att länga överlinjen, främst på böjt spår med många varvbyten. I kombination med det jobbar jag med att fånga in hans bogar utan att "knyckla" ihop honom med handen, det skall räcka med säte och överskänkel.

I höger varv stretchar han gärna ut överlinjen men i vänster är det värre, det blir bättre när jag flyttar hans bakdel och aktiverar på det sättet. Jag tyckte att jag fick vissa resutat men jag måste nog ge det några veckor innan jag kan utvärdera.

Avslutade med lite galopp i kontrollerat tempo, sedan blev det dusch och utfodring av alla hästar som vid det här laget hade iklätt sig varsin prydlig torvkostym. Imorgon är det dags för lite jobb igen...

Jag har flera gånger fått frågan om huruvida dressyr eller weternridning är svårast och det finns bara ett svar på den frågan, DRESSYR ÄR SVÅRAST.

Nu är jag ingen stjärna inom någon av grenarna men jag har ändå tävlat i båda disciplinerna och svaret är ohälsosamt enkelt. Det är svårt att motivera sig att utföra en så svår konst som klassisk dressyr, det är komplicerat och ställer väldigt höga krav på ryttarens känsla och skicklighet. Westernridningen är lättare att förstå och ställer inte alls lika höga krav på mig som pilot, saker och ting lärs in i ett långsammare tempo och hjälperna renodlas lite mer. Det finns säkert många som inte håller med mig men så här tycker jag i alla fall.

En sak har i alla fall grenarna gemensamt, en begåvad häst förenklar arbetet påtagligt. Likaså en skicklig ryttare och det är väl därför jag ABSOLUT inte skall hänge mig åt dressyr, eller jag skall väl inte göra något annat än lulla i skogen eftersom jag mår så dåligt av att ställa krav på min häst.

Det enda som ger mig lite hopp nu är att jag ändå lyckades skola om Myggan och fick hans kropp att fungera annorlunda.

Nej, Campari skall inte skolas om till westernhäst men jag måste få honom att tänka om, se saker lite på mitt sätt.

Med andra ord, passet gick inte precis lysande idag men jag tar nya tag för all mjuka upp och lossa gammelprinsen, det måste finnas ett sätt...

En sak han vill pyssla med är i alla fall att galoppera och det skall han få börja göra hade jag tänkt.

Bortser man från min urusla insats idag och hans bekväma lekamen så är han bara så ljuvlig att ha att göra med, man kan inte annat att älska honom.